What the F*ck?
Många är vi som har sett agility-VM under denna helgen.
Många är vi som kanske funderat på varför domarna ska lägga banor där man tar hinder bakifrån, har sneda uppfarter på kontaktfältshinder och idiotiska ingångar i platten. Men framförallt är vi kanske många som känt glädje, stolthet och inspiration av att se agilityförare på topp springa agility. Några som vi känner och andra vi aldrig hört talas om. Från världens alla hörn kryper det fram duktiga ekipage att imponeras av.'
Svenska landslaget har kämpat väl och jag hörde Jens skrika ända från Lievin och hit. Det finns många bloggar som handlar om vilka som tog medalj, vem som inte gjorde det och en hel massa prat kring detta så jag tänkte koncentrera mig på den största hjälteinsatsen i mina ögon.
En stjärna som växte enormt mycket idag.
Lisa Frick. Ni har hört namnet förr och kommer höra det igen.
Lisa har vunnit de senaste två åren och var tvåa inför agilityfinalen. Här river Hoss första hindret och glider sedan förbi en port i slalom. Med världens ögon på sig hade jag kunnat räkna upp en hel drös förare, inklusive mig själv som skulle se detta som ett stort nederlag och förmodligen låta det färga resten av loppet.
Inte Lisa. Hon hejar på publiken som går från stendöd till galen och sätter igång ett lopp av yttersta världsklass. Hon jobbar och stödjer Hoss genom hela loppet och är sådär skönt Frickig som bara hon kan vara.
Ingen medalj för Lisa detta år, men jag tycker det hon gör idag är större än att ta medalj tre år på raken. Att göra som hon på ett VM är magiskt och jag känner en stor tacksamhet gentemot henne.
Hädanefter ska jag inte tänka "What the F*ck" vid motgångar utan istället "What the Frick"!
Fantastiskt!
//Veronica
